Till Kongl. Majts befallningshavande i Jemtlands Län.

 

Att höras

1. Anna Månssons son Nils Olofsson i Westanede
2. hustrun Kerstin Jonsdotter från Myckelåsen
3. Anna Månsdotters son Anders Norrman
4. Anna Månsdotters son Magnus Olofsson
5. Maria Ersdotter från Norderön och Håf.
6. Bonden Mårten Nilsson i Verkön
7. hustru Brita Ersdotter i Werkön och hennes
8. döttrar Anita
9. och Anna
10. avl. Hans Hansson hustru Greta Persdotter
11. Anders Olofsson från Trusta
12. denne sistnämndes son Olaus Andersson
13. gratialist E. Norman i Håf
14. Olof Olofsson i Prestgården
15. Anders Ersson på Werkön
16. födorådsmannen Magnus Olofsson i Hof.

               
Till följd av Konungens befallningshavandes skrivelse den 28de sistlidne februari har jag noga forskat på alla ställen der någon upplysning kunnat vinnas, angående huru och på hvad sätt avlidna enkan Anna Magnusdotter kunnat bekomma det gift, varav hon, efter vad utrett har avlidit, men har jag alla efterforskningar till trots ej kommit till annan upplysning än att:

 På sätt bilagde protokoll av den 6te dennes närmare visar har till namnet okände dalkarlen, som i trakten häromkring idkat gårdfarihandel, på flera ställen utbjudit arsenik under föräkran om densammas stora nytta för boskapen och husdjuren i allmänhet, utan att dock nu kunnat utrönas, huruvid han lyckats något derav utprångla, alldenstund samtlige personer, som härom lämnat upplysning, enständigt förnekat sig hava något köpt.

Vid i dag ånyo företaget förhör med för tjuvnadsbrott 3ne gånger straffade Magnus Olofsson, vilken förmenats möjligen kunnat innehava arsenik, emedan han samtidigt härmed egt en sjuk häst, och känt är att för åtskilliga hästsjukdomar ofta pläga användas mercuriealmedel, har intet vidare kunnat utrönas, än att han beträddes med tvetalan i sin vid förra förhöret gjorda uppgift det han skulle hafva givit en hund återstoden av den föda varav avlidna Anna Magnusdotter tagit döden, utan att denne därav ringaste lidit, vilken uppgift han nu ändrade så tillvida att han väl givit hunden att äta kött och potatis, som i Enkans skåp funnits å en tallrik förvarad, men att han nu noga mindes att detta utgjorde återstoden efter en hans måltid dagen före enkans död och således ej var såsom förr uppgifvits av samma tillredning som enkan förtärt.

Att själv hava köpt eller på annat sätt bekommit arsenik förnekade han helt och hållet, lika som han icke kunde giva ringaste upplysning om hans moder, sådant innehaft, ehuru han dock ansåg det vara troligt att hon köpt af den ovannämnde dalkarlen i avsigt att använda det för kreatur. Vidare sökte han förklara Enkans förgiftning på så sätt att hon möjligen haft giftet förvarat på en övre hylla av skåpet bland en hop annat skräp, samt att detsamma möjligen vid någon omstädning kommit att falla från denna hylla uti nedanför varande saltlådan, samt att hon i avsikt att krydda maten derifrån tagit detsamma i den tro att det vore salt.

Då emedlertid det högst egna förhållande är utrönt och fullt bevisligt, att en stor del av den föda Anna Magnusdotter tillrett för bespisning av avlidne skräddaren Hans Hansson och sig sjelv, efter slutad måltid fanns kvar samt, att Enkan redan före Hans Hansson avlägsnande illa insjuknat, så och hon antagligen sjelv icke förmått ordna vidare om sitt hus, ävensom att Hans Hansson besökt en å Werkön boende torpare Ander Ersson, vilken han ombett gå över till Enkan för att bistå henne under sjukdomen.

Att denne åter i sin ordning vidtalat 3ne den avlidnas slägtingar, födorådstagaren Magnus Olofsson i Håf, ogifta Maria Ersdotter derstädes samt hennes moder Brita Ersdoter, vilka i god tid påföljande morgon infunnit sig i torpet medan ännu den avlidna varit vid full sans, så att hon förmått sjelv tillsäga dem vad de hade att göra. Så måste antagligen Enkan hava med dessa personer samtalat om orsaken till sin sjukdom och möjligen även omnämnt huru giftet inkommit i huset, helst intet tvivel förefinnes det ju icke redan då varit desse samtlige kunnigt eller åtminstone misstänkt att hon vore förgiftad, för vilket förhållande äfven den omständigheten synes väsentligen vittna;

att alla kvarlevorna av måltiden under tiden blivit omsorgsfullt undanröjda, och detta antagligen genom de hos gumman biträdande personerna.

Kan emedlertid vid med dem anställde förhör ingen ringaste upplysning om rätta förhållandet kunnat vinnas, våge jag vördsamt, till Konungens Befallningshafvande hemställa huruvda ej nödigt vore att nämnde personer rannsakades inför domstol, der möjligen sakens rätta sammanhang kunde komma i dagen.

Hallen i Länsmanskontoret den 28de mars 1868.
E. Ångman.